kan man vara lycklig och nedstämnd på samma gång?

Henrik<3 gör mig lyckligare än jag någonsin varit men att inte ha en inkomst gör mig så orklös och nedstämnd. varje dag är en kamp. som en berg-o-dalbana. oftast så börjar det med att jag vaknar av en mysig kram av Henrik och blir fylld av varma känslor men ju längre in på dagen det går så blir jag påmind om att jag inte har någon inkomst...

i veckan fick jag ju ersättning av Alfa-kassan men det var ju bara en skitsumma :/ åååh jag vill bara kunna leva igen. bara det att kunna gå ner på stan och fika eller unna sig vardaglig lyx som smink eller färgglada strumpbyxor saknar jag massor. sen så känns det som evigheter sedan jag umgick med mina vänner. jag känner mig som en dålig vän varje gång jag tackar nej och inte kan umgås p g a pengabrist. ÅÅÅH VA DET SUGER.

kan inte minnas att jag någonsin kännt lycka av pengar.

hur kan jag vara så känslig drygt två år senare? hur kan saknaden efter mamma vara så påtaglig än i dag?
tidigare har jag gillat sjukhus och dess miljö. det är så fridfullt på något sätt. fast efter mammas död så får jag bara rysningar var gång jag ser ett sjukhus. det spelar ingen roll om det är i verkligheten elelr på tv. jag slutar andas i några sekunder. har kommit på mig själv många gånger att göra det. det är precis som att jag själv tror att om jag håller andan så kommer inget ont att hända mig. något gott som påverkar mitt liv måste komma från ett sjukhus innan jag känner lycka med dessa enorma byggnader igen. visst där händer många goda ting också. människor blir räddade och barn föds in till denna värld men min älskade mamma dog på IVA på Helsingborgs sjukhus. det sorgligaste av allt är att jag inte längre minns hur hennes hand kändes. kommer i håg att jag satt där och klämde handen några gånger extra innan läkarna skulle rulla i väg med henne, bara för att lättare minnas känslan av hennes hand... men nu gör jag inte det längre.
som jag har sagt så många gånger tidigare.. jag skulle utan att tveka hugga av min högra arm om jag så bara fick tio minuter med henne igen! en kram, ett ord eller bara ett leende... mest av allt saknar jag skrattet. mammas skratt var det härligaste..

Fy va arg jag är på denna värld! Vid 6-tiden i morse fick jag ett samtal från en ledsen syster och jag blev genast orolig :-( Vill inte jobba, vill bara sätta mig på tåget mot Bjuv och ta hand om systrarna mina!

kaffet är slut och glömde köpa mer i går! jag orkar verkligen inte ta mig ner till affären innan jobbet... SUCK.

det ekar. jag vet inte hur jag ska må. jag är fylld av sorg...

kolla min helgon i dag. precis som vilken annan dag. fick dock för mig att läsa dagboksinläggen vilket jag aldrig gör annars och fick då mig en klump i bröstet när jag läste detta inlägg.



"Daterat: Tisdagen den 27:e februari 2007 kl 01:45

Under mitt besök i varberg fick jag ett samtal från min pappa. Han berättade att mamma hade fallit ihop på gatan.

Min bror hade varit där och folk på gatan hade sprungit fram och hjälpt henne. Mathilda hade också befunnit sig i närheten och sett att någon låg på marken. När hon fattade vem det var sprang hon så fort benen klarade.

På sjukhuset sa dom att mamma hade fått en hjärnblödning och att hon låg medvetslös/nedsövd på IVA (intensivvårdsavdelningen).

Orkar inte skriva mer nu..... mer än att det ser mörkt ut.... Läkarna har gång på gång sagt att dom inget kan göra eftersom blödningen sitter allt för långt in i huvudet. Så det enda vi kan göra nu är att vänta och hoppas på en förbättring.


JAG STÅR INTE UT MED VÄNTAN! Jag vet inte om jag pallar detta lidande en gång till! Jag har nätt och jämt börjat må bättre efter separationen från han som stal en bit av mitt hjärta. Jag orkar inte, orkar inte...... =( Fatta jag ORKAR INTE!

snälla mamma vakna!

”Du är det finaste jag vet.
Du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna,
som vindarna,
som vågorna,
som fåglarna,
som blommorna på marken.” "


va fan! när jag skrev detta fanns min mamma fortfarande. hon var inte vid medvetande men jag kunde fortfarande hålla hennes hand. dra min hand genom hennes tjocka hår. spela hennes favoritlåtar i hop om att hon skulle höra dom, hålla om hennes tår så att hon inte frös om dom...

tänker inte fortsätta blogga så länge jag mår som jag gör. jag är bara elak mot alla och kommer bara ångra det jag skrivt sen. kan inte minnas att jag någonsin behövt be om ursäkt till fyra personer på en och samma helg... jag må vara ledsen men tänker inte låta det gå ut över alla andra...

förlåt ännu en gång..

glädjen sitter i. känns som att jag kommer ha en känslomässigt tuff dag i dag. familjemedlemar som berättar om död på Oprah får mina ögon att tåras(varför kollar jag på det skitprogrammet?!)... det får mig att tänka på mamma och hur mycket jag saknar henne. det gör fortfarande lika ont som det gjorde dagarna efter hon lämnat oss...
bästa stunderna är när jag inte tänker på henne alls... det låter hemskt men det är den enda gången jag kan känna full lycka.

gaaaaah. jag blir så arg och frustrerad på en och samma gång! snälla låt mig vara gud för en dag, då skulle han som ingen gillar få smaka på andra bullar...

jag vaknade upp sent i dag och kände nästan direkt att jag ville ringa mamma och fråga hur allt var med henne.
hm. hatar sådana dagar... att jag kan "GLÖMMA" att hon inte finns längre? hur är det möjligt när det gått över ett år sedan hon försvann för alltid.... jag borde veta bättre...

suck... det är inte rättvist. jag vill bara kunna ringa ett samtal... men det går inte. det går verkligen inte...

fan.

HATAR SÅDANA HÄR DAGAR!

förlusten av mamma tär på familjen...
alla sörjer och jag vet inte hur jag ska kunna få familjen att bli hel igen.... känns som att alla försvinner bitvis.

hårda ord. tårar som fälls. anklaganden. snälla ord som hörs allt mer sällan.

jag fattar inte hur jag har kunnat stå upp så länge som jag gjort... när är det min tur att falla? och vem är det då som fångar upp mig?

har varit ledsen hela dagen. sorgen är jobbig att bära på... saknaden värre. samlade i hop alla grejer som jag har kvar från mammas tid.... hygienartiklar som schampo, tandkräm, billig parfym från H&M, bodylotion från Bodyshop... och satt och grät hysteriskt med allt i famnen på badrumsgolvet.... jag kunde inte sluta, jag ville inte sluta....
grejerna använde mamma sig antigen av när jag inte såg det eller också köpte hon det näst sista dagen i sitt liv....
jag vet inte vad jag ska göra med allt.... vill inte slänga det.... men på samma gång vill jag bara bli av med det för det påminner mig om sorgen jag bär på.... :(

vad ska jag ta mig till... ??

i dag är det exakt ett år sedan jag pratade med mamma i telefon för sista gången..... utan att veta om det :( så satans jävla skit jobbigt..... blir så ledsen.... saknar henne SÅ mycket. väntar än i dag på att mobilen ska börja tjuta och att det ska stå "mamma" i rutan.... men icke :(
i natt drömde jag om henne...
jag drömde om att hon kom tillbaka och jag blev så otroligt jävla lycklig, kunde inte tro det. (allt kändes så äkta...). hon berättade att hon hade gömt sig under hela denna tid och inte kunde säga varför..... jag blev skitförbannad och undrade varför... det var då jag vaknade till och blev helt förkrossad.... FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN! det har gått ett år men jag minns det som i går, allt känns bara så mer äkta nu.... det är först nu all information har börjat gå in och jag har aldrig varit ledsnare än jag är nu men det syns inte, jag döljer det bra........  jag gråter bara när ingen kan se. oftast i duschen. då hör ingen mig..... när jag väl står där så kan jag inte sluta, men jag tvingar mig själv för att ingen ska kunna se att mina ögon är svullna. på något sätt så vill jag lida i tysnad... smyga med smärtan. vet inte varför... jag hanterar det bara bäst då... även om det är sjukt jobbigt.
fattar inte varför jag skriver ner allt det här.... jag vet ju att många jag känner läser min blogg.... kanske är det ett rop på hjälp eller inte.... mmm nä. jag vill inte ha någon hjälp... jag vill bara att allt ska bli bra... men hur ska det kunna bli bra när den ända människa som kan få mig att må bättre är död och aldrig mer kommer tillbaka? mitt lyckopiller har ju utrotats...

kollade just hur mycket bilder som tagits genom åren och summan blev 11.506 stycken. en hel del.... men istället för att glädjas över antalet så blev jag bara nedstämnd.
av dom 11.506 bilder som tagits så fanns det bara ett fåtal av mamma.... :(

fucking jävla partybilder!
saknar dig mamma.... ville bli påminnd om hur du såg ut men det är så svårt när man inga bilder har..... alla ligger i skåne....

har gått i ide. mentalt.

som jag har sagt så många gånger tidigare så blir jag glad av att göra andra glada, det är så jag får mina dagar att gå. jag mår bra om du mår bra... jag mår som bäst om jag vet att det är jag som är grunden till din lycka :)

men..

senaste dagarna så har väl verkligheten kommit i fatt mig eller snarare samvetet...

jag har inte vårdat mitt inre. jag har inte tagit mig tid att sörja mamma ordentligt och nu börjar mitt dåliga samvete komma i fatt mig. jag har varit oego och låtit alla sådana tankar tryckas bort. visst jag har haft mina sorgligare dagar men oftast har jag bara tagit mig i kragen och tänkt "vafan Karoliina, vad tror du folk kommer tycka om dig om du går runt och är ledsen hela tiden? ingen orkar lyssna på dina långa utlägg om hur mycket du saknar din mamma och hur dåligt du mår! så kom igen, hepp hepp! i dag är du glad och sprider glädje precis som vanligt!" hm... :(

åh asså... fatta vad jag saknar mamma! saknar henne alltid... men dom senste dagarna har varit hemska... har bara velat gråta och släppa ut alla känslor men istället behåller jag allt inom mig. ogillar att visa mig svag...

jag kan heller inte låta bli att känna avundsjuka när jag ser andra komma in på jobbet och shoppa med sina mammor. julshoppa sådär tillsammans. stå och fnittra över något dom upplevt tillsammans.

saker jag inte kommer få uppleva med mamma:

- födelsedagar och andra högtider
- när jag föder mitt första barn vem ska då finns vid min sida med goda råd?
- det stöd som alla behöver av sin mamma när man känner sig nere. jag menar, vem
   kan ge en bättre råd om känslor än sin egna mamma?
- shopping
- får en blöt puss på kinden (brukade alltid undvika det innan men nu skulle jag göra vad som helst för en...)
- bråk (skulle hugga av min högra arm bara för att höra dig klaga om något jag misskött)
- m.m.m.m.m (listan kan hålla på i all evighets evighet)

*älskar dig mamma*

jag ska vara grov i mun. jag ska säga sanningen. lätta på hjärtat. tror det behövs för att folk verkligen ska fatta hur det känns.... och då menar jag alla er som aldrig sett en människa dö. ta sitt sista andetag. bli ett lik...

frustration är nog det ord som beskriver den stunden bäst.

vill inte nämna någon.... jag vill att alla ska bli berörda.

tänk dig att du står vi en sjukhussäng och håller i handen till den du älskar. det kan vara syster, bror, mamma, pappa, vän eller livspartner. föreställ dig vem som helst.... bara du ser den här personen framför dig.

du står där och vill inget annat än att denna person ska vakna upp men i stället så får du ett besked som säger motsatsen. hon/han ligger där och ser blekare ut än någonsin... andas inte längre och kommer aldrig öppna sina ögon igen. rösten har tystnat, handen kramar inte längre din, blicken möter inte din blick och han/hon lyssnar inte längre på vad du har att berätta...
tänk dig nu att din älskade ligger där helt kritvit och iskall. alla maskiner som försökt hålla denne vid liv är nu avstängda och låter inte längre. det är i denna stund som man ska ta sitt farväl. man viskar några ord i örat men som man vet är helt onödiga för att han/hon kan ändå inte höra dom längre. allt man säger betyder inte ett skvatt... den enda nytta dom gör att är eka i den tomma sjukhussalen. man känner en rysning och inser att man aldrig någonsin kommer se den man älskat igen. paniken kommer och man börjar gråta okontrollerat. nu är den du en gång älskat bara ett lik. vad du än gör så kommer inget att förändras.... du som människa, som lyckats skapa så mycket på denna jord kan inte ens hålla en människa vid liv. få denne att andas på nytt igen.

föreställ dig någon du älskar högt och innerligt och försök sedan minnas hur denna låter när han/hon skrattar.... visst går det inte? man vet hur det låter man man kan inte höra det.... visst man kan kolla på hemvideorna som spelades in vid födelsedagar och andra högtidsdagar men hur verkligt är det egentligen? det skrattet betydde bara något just då och inte när du kollar på det för 300-hundrande gången....

jag hade en känsla. en obehaglig en. jag bara kände att något var på gång att hända. det gjorde det. i går fick jag ett samtal från Sofi och hon hade gråten i halsen..... Cathy vår älskade vän hade tagit livet av sig i förgår :(
har inte träffat Cathy på två tre år, men minnena finns fortfarande kvar och det gör så ont att veta att en vän lidit så mycket och jag inget kunnat göra. förlåt.

det är just detta som gör mig så ledsen var gång jag mister kontakten med en vän.... man vet aldrig när man ses igen. jag må vara känslig, gråta och vara patetisk ibland men jag älskar ju er som fan!

hoppas ni alla har det bra, må vi ses snart igen. den som en gång berört mitt hjärta kommer alltid ha en plats där.

*KRAM*

R.I.P <3
Cathy Agneta Larsson
1984.02.17-2007.09.02