vi som står kvar.
jag ska vara grov i mun. jag ska säga sanningen. lätta på hjärtat. tror det behövs för att folk verkligen ska fatta hur det känns.... och då menar jag alla er som aldrig sett en människa dö. ta sitt sista andetag. bli ett lik...
frustration är nog det ord som beskriver den stunden bäst.
vill inte nämna någon.... jag vill att alla ska bli berörda.
tänk dig att du står vi en sjukhussäng och håller i handen till den du älskar. det kan vara syster, bror, mamma, pappa, vän eller livspartner. föreställ dig vem som helst.... bara du ser den här personen framför dig.
du står där och vill inget annat än att denna person ska vakna upp men i stället så får du ett besked som säger motsatsen. hon/han ligger där och ser blekare ut än någonsin... andas inte längre och kommer aldrig öppna sina ögon igen. rösten har tystnat, handen kramar inte längre din, blicken möter inte din blick och han/hon lyssnar inte längre på vad du har att berätta...
tänk dig nu att din älskade ligger där helt kritvit och iskall. alla maskiner som försökt hålla denne vid liv är nu avstängda och låter inte längre. det är i denna stund som man ska ta sitt farväl. man viskar några ord i örat men som man vet är helt onödiga för att han/hon kan ändå inte höra dom längre. allt man säger betyder inte ett skvatt... den enda nytta dom gör att är eka i den tomma sjukhussalen. man känner en rysning och inser att man aldrig någonsin kommer se den man älskat igen. paniken kommer och man börjar gråta okontrollerat. nu är den du en gång älskat bara ett lik. vad du än gör så kommer inget att förändras.... du som människa, som lyckats skapa så mycket på denna jord kan inte ens hålla en människa vid liv. få denne att andas på nytt igen.
föreställ dig någon du älskar högt och innerligt och försök sedan minnas hur denna låter när han/hon skrattar.... visst går det inte? man vet hur det låter man man kan inte höra det.... visst man kan kolla på hemvideorna som spelades in vid födelsedagar och andra högtidsdagar men hur verkligt är det egentligen? det skrattet betydde bara något just då och inte när du kollar på det för 300-hundrande gången....
frustration är nog det ord som beskriver den stunden bäst.
vill inte nämna någon.... jag vill att alla ska bli berörda.
tänk dig att du står vi en sjukhussäng och håller i handen till den du älskar. det kan vara syster, bror, mamma, pappa, vän eller livspartner. föreställ dig vem som helst.... bara du ser den här personen framför dig.
du står där och vill inget annat än att denna person ska vakna upp men i stället så får du ett besked som säger motsatsen. hon/han ligger där och ser blekare ut än någonsin... andas inte längre och kommer aldrig öppna sina ögon igen. rösten har tystnat, handen kramar inte längre din, blicken möter inte din blick och han/hon lyssnar inte längre på vad du har att berätta...
tänk dig nu att din älskade ligger där helt kritvit och iskall. alla maskiner som försökt hålla denne vid liv är nu avstängda och låter inte längre. det är i denna stund som man ska ta sitt farväl. man viskar några ord i örat men som man vet är helt onödiga för att han/hon kan ändå inte höra dom längre. allt man säger betyder inte ett skvatt... den enda nytta dom gör att är eka i den tomma sjukhussalen. man känner en rysning och inser att man aldrig någonsin kommer se den man älskat igen. paniken kommer och man börjar gråta okontrollerat. nu är den du en gång älskat bara ett lik. vad du än gör så kommer inget att förändras.... du som människa, som lyckats skapa så mycket på denna jord kan inte ens hålla en människa vid liv. få denne att andas på nytt igen.
föreställ dig någon du älskar högt och innerligt och försök sedan minnas hur denna låter när han/hon skrattar.... visst går det inte? man vet hur det låter man man kan inte höra det.... visst man kan kolla på hemvideorna som spelades in vid födelsedagar och andra högtidsdagar men hur verkligt är det egentligen? det skrattet betydde bara något just då och inte när du kollar på det för 300-hundrande gången....
Kommentarer
Postat av: Mathilda
sorgarbetet är en process. alla vet även om man inte kan se det nu... det kommer bli lättare..
Men saknaden då? Den växer ju bara ju längre tid det går. Älskar dej
Trackback