venusique

hur kan jag vara så känslig drygt två år senare? hur kan saknaden efter mamma vara så påtaglig än i dag?
tidigare har jag gillat sjukhus och dess miljö. det är så fridfullt på något sätt. fast efter mammas död så får jag bara rysningar var gång jag ser ett sjukhus. det spelar ingen roll om det är i verkligheten elelr på tv. jag slutar andas i några sekunder. har kommit på mig själv många gånger att göra det. det är precis som att jag själv tror att om jag håller andan så kommer inget ont att hända mig. något gott som påverkar mitt liv måste komma från ett sjukhus innan jag känner lycka med dessa enorma byggnader igen. visst där händer många goda ting också. människor blir räddade och barn föds in till denna värld men min älskade mamma dog på IVA på Helsingborgs sjukhus. det sorgligaste av allt är att jag inte längre minns hur hennes hand kändes. kommer i håg att jag satt där och klämde handen några gånger extra innan läkarna skulle rulla i väg med henne, bara för att lättare minnas känslan av hennes hand... men nu gör jag inte det längre.
som jag har sagt så många gånger tidigare.. jag skulle utan att tveka hugga av min högra arm om jag så bara fick tio minuter med henne igen! en kram, ett ord eller bara ett leende... mest av allt saknar jag skrattet. mammas skratt var det härligaste..