saknar lyckopiller nr. 1
i dag är det exakt ett år sedan jag pratade med mamma i telefon för sista gången..... utan att veta om det :( så satans jävla skit jobbigt..... blir så ledsen.... saknar henne SÅ mycket. väntar än i dag på att mobilen ska börja tjuta och att det ska stå "mamma" i rutan.... men icke :(
i natt drömde jag om henne...
jag drömde om att hon kom tillbaka och jag blev så otroligt jävla lycklig, kunde inte tro det. (allt kändes så äkta...). hon berättade att hon hade gömt sig under hela denna tid och inte kunde säga varför..... jag blev skitförbannad och undrade varför... det var då jag vaknade till och blev helt förkrossad.... FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN! det har gått ett år men jag minns det som i går, allt känns bara så mer äkta nu.... det är först nu all information har börjat gå in och jag har aldrig varit ledsnare än jag är nu men det syns inte, jag döljer det bra........ jag gråter bara när ingen kan se. oftast i duschen. då hör ingen mig..... när jag väl står där så kan jag inte sluta, men jag tvingar mig själv för att ingen ska kunna se att mina ögon är svullna. på något sätt så vill jag lida i tysnad... smyga med smärtan. vet inte varför... jag hanterar det bara bäst då... även om det är sjukt jobbigt.
fattar inte varför jag skriver ner allt det här.... jag vet ju att många jag känner läser min blogg.... kanske är det ett rop på hjälp eller inte.... mmm nä. jag vill inte ha någon hjälp... jag vill bara att allt ska bli bra... men hur ska det kunna bli bra när den ända människa som kan få mig att må bättre är död och aldrig mer kommer tillbaka? mitt lyckopiller har ju utrotats...
=( Jag vill bara skicka dig en stor kram. Du beskriver din saknad och sorg så målande, och jag önskar att det fanns ett sätt att ta bort det onda.
När min farmor dog så hittade jag en dikt på internet som jag läste upp på hennes begravning.
När jag hittade den först kunde jag bara inte hejda min gråt. För det var som hon hade sagt orden själv och en liten liten del av sorgen byttes ut mot ett litet litet leende
Och när saknaden är som värst så läser jag den och det känns lite bättre.
Hoppas den kan ge dig någon tröst:
"Gråt ej vid min grav Jag finns ej där
jag finns i solens spegelblänk på havet
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
jag finns i höstens stilla regn
Jag finns i vintergatans stjärnehär
Och när du i tidig morgon väcks av fågelkvitter
är det min röst du hör"
Kram på dig Karoliina!
är i samma sits som du så förstår precis vad du känner. har varit utan mamma i snart fem år...skumt hur livet faktiskt kan gå vidare...det är knas.