under ett pågående avsnitt av Sex and the city....


Katja frågade mig efter att jag ännu en gång visat mina känslor med sådan ilska: "Varför blir du alltid så lätt arg nu för tiden?" jag blev så paff.... jag har själv inte märkt av det.... men när frågan ställdes så kändes det så självklart. jag har blivit mycket mer anti den senaste tiden... men jag vet inte varför.... kanske för att jag blivit lämnad av männsikor jag älskat.... kanske för att folk är falska.... kanske för att... jag HAR INGEN JÄVLA ANING.

vill inte vara arg.... varför är jag det då? :(


mmm.... kanske är det mitt sätt att hantera saknad på........ jag har gått från att ha fällt tårar till att fälla hårda ord.

förlåt.... jag vill inte vara bitter..... det sitter bara så djupt och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att ta mig ur träsket.

kan det vara så att jag Karoliina är kär?

är det möjligt?

ringde Mattias (killen jag träffat ett tag och nyligen var i Schweiz med), hade fått för mig att han hade lovat att ringa mig så vi kunde bestämma när vi skulle träffas i dag... men istället fick jag vet att han hade väntat på att jag skulle ringa.... det gjorde att vi inte hann träffas i dag och nu måste jag vänta till onsdag kväll. blev något besviken...

då är frågan; blev jag besviken för att jag saknar honom och verkligen vill träffa honom eller blev jag besviken för att jag känner mig ensam och vill ha någons sällskap men inte fick det?

aldrig mer ska en falsk människa få styra mina beslut i livet. jag är den jag är och tänker visa det utåt vare sig folk uppskattar det eller inte. jag är en bra människa!

psst. kom hem från Schweiz-resan för bara några tommar sedan. är ganska trött... lovar att berätta allt så fort tid och ork finns ;)

nu har hösten kommit för att stanna. den bitande kylan och dom flerfärgade löven på gatorna går inte att undvika. nu är det värmeljus, filtar och film i varje hushåll som gäller. love it! önskar dock att jag hade någon att mysa med... :/

but I´m finally over u! fy fääään va gött det känns.... det tog mig ett helt år att läka men nu kan jag äntligen säga det och verkligen mena det... låt mig citerar Rachel i Friends: "I´m over you!"

sorry babe... jag menar Andreas :D

klart det kommer kännas lite när du hittar någon annan men det vore omänskligt om jag inte kände något, du har ju trots allt varit en viktig del i mitt liv ;)

ka-tching!

numera ett härligt minne men inget mer.... -->



kram!

jag kan i stort sett var dag känna mig något knubbig... inte tjock utan sladdrig och ofit liksom. ogillar speciellt mina höfter.... jag kan vara smal upptill men har alltid en så bred röv!

det sjuka med det är att jag kan tycka det i nuet men när jag tittar på bilder från förr när jag tänkte exakt samma tanke så var jag aldrig så stor som jag kände mig utan mycket smalare....

se på denna bilden exempelvis:



önskar jag kunde se vad ni andra ser...

jag är lika hjärntvättad som brudarna på catwalken... =/

dagen som gått har i stort sett varit som vilken annan dag i mitt liv, men med några få undantag.

¤ sa upp mig som kallskänka på vasastan :(
¤ solade solarie.
¤ fick ett kaotiskt samtal från min systers kompis. Laura har spårat ut totalt.... :/

alla som vill att jag flyttar ner till Skåne igen hör av er. lämna ett inlägg eller ring mig. övertala mig om du verkligen vill att jag ska ta mitt pick och pack och komma hem igen. jag vill men tvekar... jag har flyttat så många gånger tidigare, så nu blir det sista flytten ever på ett tag i såfall. jag vill göra rätt val..... snälla hjälp mig att göra valet!

det här med att flytta till Göteborg var kanske inte ett av mina smartaste drag men jag har lärt mig mycket. att fly från verkligheten är inget som fungerar i längden. den kommer i fatt en fortare än vad man tror.
jag trodde jag skulle bli lyckligare i Sveriges andra största stad men nej...
visst, jag lyckades få jobb och har träffat en hel del nya människor men jag känner mig fortfarande tom.... jag har ett tomrum i bröstet som aldrig tycks fyllas av äkta glädje. fick mig dock en tankeställare efter mitt senaste besök i Varberg. varför jagar jag det som inte tycks fylla mitt tomrum när lyckan i grund och botten är min familj(Sofi tillhör självklart den)? jag blir tårögd bara av tanken... hur kan jag ha varit så dum? när jag fortfarande bodde i Skåne så saknade jag något... det fattades något för att göra mig hel men det var inte alls samma känsla. under den tiden var jag åtmistonde lycklig.
självklart så hade jag många fina år i Varberg också så förstå mig inte fel men den tiden är förbi och jag vill aldrig flytta tillbaka igen. för inget är detsamma längre. nästan alla har gått vidare, flyttat eller också har jag tappat kontakten med dom. allt som en gång gjorde mig lycklig i den staden är nu splittrat i spillror. visst många säger att förändring förnöjer.... att inget är menat att existera för alltid... men jag säger, fuck dom! små förändringar här och där är alltid bra... men när folk börjar dö runt omkring en, skvallret på krogen sinar och alla flyttar i väg på drygt ett års tid så är det inte kul med förändring. mentalt hinner man inte med allt som händer, kroppen säger stopp och man skapar ett känslomässigt krig i bröstet som aldrig tycks försvinna. som människa orkar man inte hantera allt för många överraskningar. tro mig jag är ett levande bevis på det.
men men, så nu har jag då fått mig en tankeställare.... och det ända sättet att lösa det på är nog att flytta hem. det är ju där jag känner mig trygg och det är dit jag oftast brukar återvända när livet suger för jag vet att jag mår bra när jag åker därifrån. beslutar jag mig nu för att återvända till boet så tänkte jag återuppta studierna. höja några betyg på komvux och sedan till nästa höst söka till Psykologprogrammet i Lund. under tiden kommer jag vara bosatt i Bjuv och på så sätt slippa ta studielån. visst utbildningen är på 5 år men jag tror faktiskt att detta är vad jag vill... jag har alltid gillat att analysera andra människor och jag är en jävel på att ge andra råd på hur man ska lösa problem. så varför inte? eller vad tror du?