avundsjuka
har nog berättat detta i ett tidigare inlägg men behöver prata av mig.
i dag(11 september) har det gått 2 år, 7 månader och 8 dagar sedan läkarna på IVA förklarade mamma död. jag har lärt mig att leva utan henne men tycker än i dag att det är jobbigt att inte kunna vända mig till henne i de lägen som jag känner mig ledsen eller bara behöver prata ut. hon lyssnade verkligen på mig. vi kanske inte tyckte lika i många lägen men hon lyssnade iallafall på vad jag hade att säga och att veta att någon gjorde det och brydde sig om hur man mådde genom att lyssa och fråga.. saknar jag.
en annan grej som jag tycker är jobbigt är när jag ser en mamma med sin dotter ute på shoppingtur och jag hör alla skratten, tjafsen och alla råd som flyger fram och tillbaka mellan dom.
att något så litet kan få mig att känna sådan avundsjuka... i bland har jag bara sådan lust och gå fram och be dom gå någon annanstans... men på samma gång så försöker jag tänka att denna dottern kanske inte har någon pappa och mamma är den enda hon kan umgås med och då får jag bara dåligt samvete. det är ju trots allt inte bara jag som förlorat någon nära... det finns så mycket hemligeheter som döljer sig bakom var människas pannben....
hmmm. nu skulle bara en sak hjälpa. ett samtal från älsk...
i dag(11 september) har det gått 2 år, 7 månader och 8 dagar sedan läkarna på IVA förklarade mamma död. jag har lärt mig att leva utan henne men tycker än i dag att det är jobbigt att inte kunna vända mig till henne i de lägen som jag känner mig ledsen eller bara behöver prata ut. hon lyssnade verkligen på mig. vi kanske inte tyckte lika i många lägen men hon lyssnade iallafall på vad jag hade att säga och att veta att någon gjorde det och brydde sig om hur man mådde genom att lyssa och fråga.. saknar jag.
en annan grej som jag tycker är jobbigt är när jag ser en mamma med sin dotter ute på shoppingtur och jag hör alla skratten, tjafsen och alla råd som flyger fram och tillbaka mellan dom.
att något så litet kan få mig att känna sådan avundsjuka... i bland har jag bara sådan lust och gå fram och be dom gå någon annanstans... men på samma gång så försöker jag tänka att denna dottern kanske inte har någon pappa och mamma är den enda hon kan umgås med och då får jag bara dåligt samvete. det är ju trots allt inte bara jag som förlorat någon nära... det finns så mycket hemligeheter som döljer sig bakom var människas pannben....
hmmm. nu skulle bara en sak hjälpa. ett samtal från älsk...
Kommentarer
Postat av: Krille
ger en stor KRAM :)
Trackback