venusique

(för er som inte vet så har jag under 40 dagar och 40 nätter lovat att leva i celibat! att kramas är den enda tillåtna fysiska kontakt. alltså inga kyssar, sex och definitivt inget lekande med mig själv. peew!)

det har inte gått många dagar sedan jag började leva i celibat men jag har redan börjat inse saker som jag tidigare bara gått och grubblat över. (man börjar tänka så mycket mer kring det här med sex när man inte är tillåten att utöva det... testa själv så fattar du vad jag menar)
jag har insett att jag många gånger hoppats på att sex ska leda till kärlek. att det på något sätt skulle vara ett säkert kort på att jag lyckats fånga denna kille jag blivit intresserad av. istället för att hålla tillbaka har jag släppt lös, trots att jag innerst inne redan visste att det inte skulle vara till någon hjälpa. vilket jävla idiot man varit... så otroligt naiv! jag har länge gått och muttrat över att min ena lillsyrra varit naiv i valet av killar men jag är exakt likadan, inte riktigt men nääästan... något mindre naiv (tack å lov)
men om man nu vet att det inte kommer hjälpa varför då göra det? är det ensamheten som driver en till detta? eller är det bara dumhet varje gång? är jag en slampa för er som ser detta utifrån?

nu måste jag börja göra mig klar för jobb. cheers!