venusique

alla runt omkring oss ska dö någon gång och jag kan inte sluta tänka på det.
nu när jag var i Finland sist så gav jag min farmor och farfar vars en ordentlig kram och sa att jag kommer sakna dom mycket... tanken på att dom skulle försvinna från jordelivet slog mig och jag var bara tvungen och krama dom extra mycket. jag fick en tår i ögat, vände mig om och sprang in i bilen. jag menar dom är ju över 70 år och båda har problem med hälsan på ett eller annat sätt... vem vet när det är dags.

en annan grej som jag också kommit och tänka på på senare tid är att om det är någon som ska ha credd så är det papsen min. han är ensamstående förälder till fem kids och har två jobb för att det ska gå runt ekonomiskt. fattar inte hur han orkar... jag skäms över att fråga honom om hjälp när jag ibland behöver den... men vem ska jag annars vända mig till? han är min stöttepåle. den som jag ser upp till. visst vi är oense en del gånger men jag skulle inte klara mig utan honom. han är lätt en av världens bästa pappor!

... önskar bara jag kunde säga det till honom också. för vem vet när han försvinner... (peppar peppar ta i trä)