venusique

i fredags träffade jag Andreas. han hade kommit till Göteborg för att festa loss med en gammal klasskamrat. han lämnade honom och kom till vasastan för att träffa mig. det var otroligt skoj. har saknat honom så! känslorna var blandade.... jag älskar honom fortfarande så jävla mycket men klarar iallafall av att kontrollera mina känslor nu för tiden.... men det är precis. skulle egentligen bara vilja skaka om honom och skrika i hans öra hur mycket han verkligen betyder för mig (älskar honom över allt annat) och sedan bara hoppas på att han finns där för mig en dag. men men livet är som det är... hårt och orättvist så det lär aldrig inträffa.