venusique

Mitt liv suger. Jag uppskattar inget längre. Så här mår jag var dag numera. Skrattar jag så är det bara en ansträngning från min sida. Jag lever ständigt i ett mörker.... det går inte en dag då jag inte tänker på mamma. Tanken på att hon har börjat ruttna bort i graven ger mig mardrömmar och panik =(
Och Andreas herregud, redan första gången jag såg dig så stal du en bit av mitt hjärta... din charm och norrlänska dialekt gjorde mig knäsvag. Det var fyra år sedan och då var vi bara vänner, inte ens det, snarare bekanta. Det känns som en evighet sen. Nu har vi ett förflutet tillsammans och det har gått snart ett år sedan du gjorde slut och kastade knivar med ord som "jag älskar inte dig längre" rakt in i mitt hjärta. FUCK vad det hurts! Jag har gått vidare för att jag var tvungen, men mina känslor kommer ALDRIG att svalna.... aldrig,

...
För ett år sedan hade jag tre personer i mitt liv som jag älskade eller fortfarande älskar mer än något annat! Två har tagits i från mig på kort tid och bara blotta tanken på i fall jag skulle mista Sofi också får mig att gråta och skaka av rädsla. Skulle du försvinna ur mitt liv så skulle jag lika gärna kunna försvinna jag också....

Alla är så snälla och säger att om jag skulle behöva prata eller lätta på hjärtat så är det bara att höra av mig. ... bara det att dom två jag helst av allt skulle vilja prata med har jag mist...  :( Andreas älskar mig inte längre och min mamma är död... söta lilla mamma herrejisses vad jag saknar ditt skratt! Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah...

vad ska jag ta mig till?!!!