venusique

I tre veckors tid har jag hållt tillbaka, försökt vara positiv och tryckt bort alla hemska minnen och känslor. Men i dag brast det. Tårarna kom och jag kunde inte hejda mig själv längre... Det var skönt men på samma gång blev det en påminnelse om att man bara är männsklig och kan inte alltid kontrollera kroppens funktioner. Så sjukt jobbigt. Önskar att man vissa dagar kunde stänga av sig och vara mindre männsika.

Och btw, jag är INTE överkänslig... bara lite mer öppen med hur jag känner. Och det du, det är något att avundas! :P